Kategoriarkiv: Resor

Galapagos – en drömdestination

Att få åka till Galapagos var något jag velat och sett fram emot länge. En typisk ”bucket list” punkt som var redo att prickas av. Redan på landningsbanan utanför planet såg jag min första marine iguana. Efter det innebar varje dag nya bekantskaper i form av diverse djur. Galapagos kan nog vara den mest fantastiska plats jag har besökt. Någonsin.

Marine iguana
Marine iguana
Puerto Ayora
Utsikt från vandrarhem no 1

Under 10 dagar bjöds det på snorkling med pingviner och sjölejon, dykning med hammarhaj, galápagoshaj, sköldpaddor, örnrockor och enorma mängder fiskar. Dessutom såg vi en del fantastiska vyer och hade underbara båtfärder. Det var en sorgens dag när vi var tvungna att flyga tillbaka till fastlandet.

Vattnet har den finaste nyansen av turkos.

Turkost hav

När man inte åker på kryssning så finns det lite begränsning i antalet öar att besöka. Vi bodde på tre olika och såg fler när vi var på olika turer. Att ständigt ha ett späckat schema med aktiviteter och dessutom betala 2000-3000 kr per dag var inget för oss så vi körde backpackervarianten. Vi bokade flyget och resten ordnade vi på plats. Dagsturer och utflykter på egen hand där vi själva bestämde vart vi skulle och hur länge passade oss bättre.

Sjölejon på bänk
En väldigt vanlig syn…

Överallt ligger det sjölejon, på bänkar, på stränder och på båtar. Träffar man dem i vattnet är de snälla och lekfulla, stör du dem på land kan du få ett finger avbitet om du kommer för nära.

Bluefooted boobies
Bluefooted boobies
Örnrocka
Örnrocka
Bartolomé
Bartolomé
Bartolomé
Bartolomé

En av höjdpunkterna var turen till Bartolomé. Inte nog med att utsikten var fantastisk, vi åkte dessutom till en strand där det finns pingviner om man har tur. Tur hade vi. Det händer ungefär en gång i månaden att de dyker upp och det brukar inte vara så många. Mot slutet var de 5-6 stycken. Så små, söta och snabba där de jagade småfiskarna som fanns i mängder.

Pingvin jagar mat
Pingvin jagar mat

Pingvin jagar mat

Hela sjölejonkolonin
Sjölejonen samlas inför natten
Busigt sjölejon
Busigt sjölejon
Strand San Cristóbal
Strand San Cristóbal
Yoga på Isabela
Yoga på Isabela
Åka båt

Snorkel med pingvinmat

Galapagos huvudstad
Galapagos huvudstad
Sjölejonlek
Sjölejonlek
Hammarhajar
Hammarhajar

Green turtle

Majs med sås och ost
Majs inrullad i sås och ost – mums!

Fågelbäbis

Giant tortoise
Giant tortoise
Pelikan
Pelikan

Kratersjön Cuicocha

Efter att ha tillbringat ett par dagar i Otavalo bestämde jag mig för att ta en dagstur till kratersjön Cuicocha. Namnet betyder ungefär marsvinssjön och kommer sig av att en av öarna i sjön ser ut som ett liggande marsvin… Med lite fantasi i alla fall men med tanke på hur galna de är i marsvin här så känns det inte så förvånande.

Cuicocha
Typ ett marsvin…

Man kan gå runt sjön uppe på kanten och det tog mig ungefär fyra timmar. 3100 möh är starthöjden och högsta punkten är på 3450 möh. Ibland såg man bara grå moln men ofta bjöds det på en utsikt som gjorde att man tappade andan. Det var helt klart den vackraste vandringen jag gjort på länge och det var i princip fyra timmar med ett leende på läpparna. Att stigen inte var packad med folk trots att det var söndag var verkligen konstigt.

Vandring bland molnen
Vandring bland molnen

Panorama Cuicocha

Det var länge sedan jag såg så mycket olika vilda blommor som det fanns här. Antingen har det bara varit grönt eller så har det varit torrt och sandigt. Här fanns det både blommor och humlor, lite som hemma i Sverige!

Vilda blommor

Karibiens dragningskraft

Förra gången jag sa farväl till Karibien så trodde jag att det skulle ta lång tid innan jag åkte dit igen. Fel, fel, fel. Jag kunde inte hålla mig borta utan bestämde mig för att tillbringa en vecka på San Andrés innan det var dags att åka ner till Ecuador.
Colombianerna själva är som galna i San Andrés och tycker att det är paradiset på jorden. För någon som har besökt ett antal paradisöar lite överallt i världen säger jag ‘mäh’. Det bor 60 000 personer på en ö som är 9 km lång. Bara det säger ju en hel del. Lägg sedan till alla turister – för det här är ett väldigt populärt ställe. Jag kom dessutom dit i slutet på Semana Santa, påskveckan. Den firas enormt mycket här och de flesta åker iväg för att fira den. Med andra ord var det rätt trångt på stränderna de första 3 dagarna. Jag och Hanna (volontär på vandrarhemmet) hyrde motorcykel en dag och åkte runt ön.

Hund ochen kajman
Akta dig vovve lilla…
Blåshål
Stå vid ett blåshål är kul
Stranden Rocky Cay
Inte mycket folk men mycket sjögräs

Jag var sjukt besviken. Massor med folk och avgaser, dessutom regnade det en hel del varje dag. Jag åkte ju inte dit för att sitta på vandrarhemmet och titta på Netflix…

Johnny Cay
Alltså, färgen på vattnet…
Dykning San Andrés
Fin dykning

Så på fjärde dagen tittade solen plötsligt fram och de sista 3 dagarna handlade om att njuta av det fantastiska vattnet. Med betydligt färre människor var det ju inte så dumt ändå. Att glida omkring på en katamaran samtidigt som jag hörde reggaemusiken från stranden. Sämre kan man ha det. Även om jag älskar berg så börjar jag inse att det är nog så att havet smäller högre för mig. Det jag gillar med Karibien är människorna, attityden och musiken. Det är så avslappnat och alla är trevliga. Det kommer nog bli några månader volontärjobb eller divemasterkurs där när jag är klar med Sydamerika…

Rocky Cay
Rocky Cay

Strand

Fika med en droghandlare

Det är verkligen ingen klyscha att man träffar många intressanta människor när man är ute och reser. Vissa kommer man ihåg bättre än andra. Som mannen i Antigua som slutade sitt jobb i Guatemala City när det kom 4 beväpnade män och rånade alla på bussen på väg hem från jobbet. Resvägen var helt enkelt för farlig. Istället hade han gått arbetslös i flera månader och hade problem att ge familjen mat på bordet.

Eller familjen jag bodde hos som förlorade både sitt nybyggda hus och sin dotter i ett vulkanutbrott. De bestämde sig för att starta ett nytt liv i ett nytt hus och jobbar väldigt hårt eftersom de förlorade mycket pengar.

Idag mötte jag en ny personlighet. När jag satt på bageriet och fikade kom det en man som började prata och satte sig vid mitt bord. Det visade sig att hans yrke är droghandlare. Han reser över hela världen och säljer droger. Om några dagar ska han åka till Kina och han har besökt flertalet länder i Europa. Han har suttit i fängelse i Amsterdam och ”har problem” med Interpol. Egentligen kändes han ganska sorglig, ensam och halvfull på en söndagseftermiddag. Helst vill han köpa en gård på landet eftersom det är mycket våld och mord här i Cali. Det är många som får sätta livet till för att någon vill ha något som är deras.

Kokain är fortfarande väldigt vanligt här i Colombia. Det är enkelt att få tag i och fruktansvärt billigt. Många använder det som partydrog för att hålla sig vakna och orka dansa nätterna igenom. Det här är inte första gången jag möter någon som handlar med kokain.

Kokablad
Kokablad

Det vore fel att säga att Colombia är helt säkert men så länge man är försiktig är det ingen större fara. Jag har aldrig känt mig otrygg men så går jag inte omkring i städerna på nätterna heller. Cali som jag befinner mig i nu ska vara en av de farligaste städerna i landet men att promenera omkring dagtid är inga problem. Det bästa är att lämna allt du inte kan tänka dig att bli av med på vandrarhemmet. Rånad kan man bli var som helst om man har otur.

Brujita till San Cipriano

San Cipriano är så annorlunda från alla andra ställen i Colombia. Befolkningen härstammar mestadels från afrikanska slavar och de är inte lika öppna som de flesta andra jag mött. Jag har träffat några trevliga men ofta känner jag mig nästan som en inkräktare. Det är rätt märkligt att de har bosatt sig här över huvud taget. Det går inga vägar hit och det regnar massor. Kanske var det just för att få vara för sig själva som de första flyttade hit. Enda sättet att komma till byn är att ta en brujita (liten häxa) som går på tågrälsen. Helt enkelt en ombyggd motorcykel.

Brujita
Brujita
Får man möte lyfter man häxan av spåret
Får man möte lyfter man häxan av spåret

Det är väldigt välordnat vad gäller turismen. Skyltar överallt (extremt sällsynt annars!!!) och fina stigar som går till vattenfall och andra fina platser. Efter att det hade slutat regna gick jag till en liten flod med flera små vattenfall man kan bada i. Så vackert mitt i skogen. Ju längre man gick desto färre människor var där. Till slut fick jag ett för mig själv där ett stim småfiskar anföll mig så fort jag klev i. De flesta nafsade bara men en del bet till, obehagligt men ganska roligt på samma gång.

Småfiskar

Vattenfall San Cipriano

Jag åt lunch hos en kvinna som jag träffade kvällen innan när jag letade frukt. Hon hade en lunchrestaurang nära floden med riktigt bra mat. Medan jag väntade på maten kom ett par av hennes döttrar och pratade med mig. En av dem var 14 år och har 3 pojkvänner (alla bor inte i byn så de vet inte om varandra). Det verkade hon lite stolt över, hahaha! Det är så man får lust att säga åt henne att ha roligt men bli inte på smällen. Hon har nog sin framtid utstakad ändå. Att arbeta för turisterna här i San Cipriano och ta över sin mammas restaurang.

Floden i San Cipriano
Floden i San Cipriano

När jag träffar en del människor i avlägsna byar tänker jag på att det här är deras liv. De kommer förmodligen aldrig att se något annat. Kanske inte ens andra delar av sitt eget land. De är helt enkelt för fattiga. Jag blir ständigt påmind om hur otroligt lyckligt lottad jag är. Numera blir jag superglad om ett vandrarhem har varmvatten eller snabbt wifi. Känns som jag har skrivit det förut men det kan inte betonas tillräckligt mycket. Det är tragiskt att vi inte är medvetna om hur bra vi har det hemma i trygga Sverige.

10 dagar i kaffezonen

Eftersom vädret äntligen vände och regnet började dra sig bort, bestämde jag mig för att stanna i Salento och Filandia några dagar. Det är ett otroligt vackert område med gröna kullar och en massa kaffeodlingar. Hit åker man bland annat för att titta på gigantiska vaxpalmer.

Valle De Cocora
Valle De Cocora

Kullar i Filandia

Solnedgång Finca El Mirador
Solnedgång Finca El Mirador

Medan Salento är enormt turistigt och mest består av affärer med hantverk och boende för turister så är Filandia mer genuint. Båda består av färgglada hus med vackra dörrar och livliga torg där man kan sitta och ta en kaffe eller en öl. Om ett par år kommer Filandia troligtvis likna Salento mer än det gör idag. Utvecklingen här i Colombia vad gäller turismen upphör aldrig att överraska. Man öppnar otroligt många verksamheter hela tiden och turisterna bara strömmar in. Jag är så glad att jag är här nu, innan det har blivit ett nytt Thailand.

Kyrkan i Filandia
Kyrkan i Filandia

Dörr Filandia

Dörr Filandia

Gata Filandia

I Salento mötte jag upp med Anna igen, som jag lärde känna i San Agustín. Vi gick ut och spelade nationalspelet Tejo, drack rom och dansade salsa. När man är ute och reser är det ingen som bryr sig om ålder. Jag har väldigt svårt att tänka mig att jag skulle umgås och ha så roligt med en 23-åring hemma… Det är väldigt befriande att inte behöva tänka på ytliga saker som t ex ålder och klädsel. Ingen bryr sig helt enkelt. En del backpackers har tagit det hela steget längre och tar inte hand om sin hygien men så lågt tänker jag inte sjunka. Det är en riktig mardröm när man får sitta bredvid någon som luktar som om hen inte duschat på en vecka eller två och haft samma svettiga kläder en månad.

Spelplanen i tejo
Spelplanen i tejo

Det har varit mycket promenerande de senaste dagarna. Det springer en hel del hundar omkring lösa och man kan räkna med att få sällskap av minst en. För ett par dagar sedan var det en som följde mig i 3 timmar men sedan fick nog och vände tillbaka.

Hundflicka i Salento

Jag och en tysk kvinna hade bestämt oss för att gå till en stad som heter Quimbaya. Enligt receptionen skulle det ta 3 timmar, enligt kartan är det 16 km och jag misstänkte att det skulle ta längre tid. Innan vi knappt hunnit lämna Filandia får vi sällskap av en söt, kortbent hund. Vi går förbi kaffeodlingar, bananplantager och majsfält. Hunden går hela tiden i förväg och verkar ha jätteroligt.

Paus bland kaffeplantor
Paus bland kaffeplantor

Efter ett tag börjar solen titta fram allt oftare och det börjar bli riktigt varmt. Hunden flämtar och verkar trött, efter 2 timmar stannar vi till vid ett hus och ber om vatten till hunden. Vi blir bjudna på juice och det visade sig att mannen i familjen har två kusiner i Sverige. Efter lite vila traskar vi vidare. Vi fick även skjuts ett par-tre kilometer av en man med en liten lastbil. Hunden (och oss själva) baxade vi upp på flaket. Efter ytterligare någon timme eller två stannade vi vid en polisstation (som låg mitt ute i ingenstans) för ytterligare vätskepaus. Alla vi mötte som vi berättade för att hunden följt oss ända från Filandia tyckte det var väldigt roligt.

Hund på lastbilsflak
Vi fick lift en bit…

När vi närmade oss staden trodde jag han skulle ge upp. Det var varmt och stackaren var trött men vi tog oss till ett café. Där satt vi ett tag och vilade oss. Det hela hade tagit oss 5 timmar och även tyskan var påtagligt medtagen. Naturligtvis kunde vi inte lämna vovven i Quimbaya utan vi släpade med honom på jeepen tillbaka till Filandia. När vi släppte av honom, ett tag innan vi själva skulle hoppa av, sprang han efter jeepen. Det gick helt enkelt inte att komma undan. När vi kom till vandrarhemmet gav de honom vatten och efter att ha suttit utanför en stund gick han äntligen iväg.

2 dagar senare mötte jag honom igen på torget. Jag klappade honom lite och sen följde han med både till fruktaffären och tillbaka till vandrarhemmet. Jag har då aldrig varit med om maken till trogen hund.

Återhämtning i San Agustín

Jag har varit på resande fot i nästan 7 månader nu. Det känns konstigt att tänka på samtidigt som det är den mest naturliga sak i världen. Att åka till nya platser var och varannan dag och ständigt träffa nya människor har blivit en livsstil. Jag förundras fortfarande över allt vackert och roligt jag upplever och är förvånad över att jag inte tröttnat en enda gång.

Jag har dock känt mig lite trött och bestämde mig för att stanna i San Agustín en vecka för att återhämta mig. Slippa packa ryggsäcken några dagar. Ett väldigt vackert område som är känt för sina många, gamla statyer som  kan hittas lite överallt.

Staty San Agustín

Utsikt San Agustín

Rio Magdalena, sedd från La Shakira
Rio Magdalena, sedd från La Shakira

Förutom att titta på gamla statyer har jag mest tagit det lugnt. Vandrarhemmet var ett av de trevligaste och socialaste jag varit på. Det var lönlöst att sätta sig i samlingsrummet och tro att man skulle få något gjort. Det blev att jag satt och pratade med folk istället, lagade mat tillsammans eller gick och tog en kaffe.

Mur i San Agustín

Frukt- och grönsaksmarknaden var fantastisk. En galet god mango för 3 kr eller 5 grenadillas (någon släkting till passionsfrukt men betydligt större) för samma pris.

Utsikt San Agustín

Här hade det varit lämpligt med foton på det fantastiska vandrarhemmet Bambu, alla underbara människor jag träffade och alla läckra frukter jag köpte. Dessvärre lät jag kameran vila alltför mycket och jag fotade knappt någonting under veckan. Det här är dock utsikten från takterrassen. Dessvärre taget med mobilen och lite sämre kvalitet men tro mig när jag säger att vyn över San Agustín var fantastisk.

Utsikt från Bambu
Utsikt från Bambu

Det är också känt för att vara lite av ett kokainparadis. Man odlar både kokablad och marijuana i området (sägs dock vara i svåråtkomliga områden i djungeln). Det är lagligt att ha färre än 20 kokaplantor. Jag övervägde att tatuera in ett marijuanablad eller en stenstaty när jag var där men bestämde mig för detta istället 😉

Ny tatuering

Desierto de la Tatacoa och lite Bogotá

Efter att ha spenderat några veckor vid karibiska kusten bestämde jag mig för att åka söderut. Första anhalten var Bogotá, Colombias huvudstad. Jag var överraskad över att jag tyckte att staden var helt ok. Den har lika många invånare som HELA Sverige men dess historiska område är riktigt trevligt. De har dessutom ett guldmuseum som är ett måste att besöka. Här finns en massa guldföremål som de använde innan spanjorerna kom och förstörde.

Masker Museo del oro
Masker Museo del oro

Guldjaguar

Regn i Bogotá
Regn i Bogotá

Grafitti Bogotá

Vad som däremot inte var trevligt var kylan. Den ligger på ung 2600 möh och efter att ha kommit från kusten kändes det svinkallt. 14 grader och regn. Hemma har vi ju åtminstone värme inomhus men jag frös verkligen hela tiden. 1,5 dag stod jag ut, sedan bestämde jag mig för att åka till ännu en öken, Tatacoa.

Tatacoaöknen
Tatacoaöknen

Tatacoaöknen är egentligen ingen öken, den får för mycket regn för att vara det. Vädret är ju upp och ner i hela världen och här är inget undantag. Det spöregnade dagen jag åkte dit! De hade haft regn i en lång period vilket inte alls är normalt för området. Så fort solen kikade fram lite så torkade det dock snabbt upp. Det är ett fantastiskt och väldigt annorlunda landskap.

Häst i Tatacoa

Tatacoaöknen

Getter i Tatacoa

På kvällen var vi ett gäng från vandrarhemmet som gick till observatoriet för att lära oss en del om stjärnhimlen. Tyvärr var det en del moln men vi fick kika ett par gånger i ett stort teleskop 🙂 När vi gick tillbaka var det kolsvart och det var härligt att gå och beundra stjärnorna.

La Guajira – Colombias öken

Jag hade varit lite tveksam till om jag skulle åka norrut, mest för att det är så dyrt. Det enklaste är att boka via en tour agency och det skulle kosta i klass med Ciudad Perdida. Vi gick runt till olika ställen och hörde oss för. Till slut bestämde vi oss för att åka iväg 4 nätter. Trodde vi. 800000 pesos för 5 dagar och 4 nätter.

Sovplats
Sovplats

Första övernattningsstället var Cabo de la Vela. Ibland när jag kommer till ett ställe så då känner jag helt enkelt att här vill jag stanna. Cabo de la Vela var ett sånt ställe för mig. Det turkosa havet, den vita sanden, byn som bestod av en lång gata och Wayuukvinnorna som satt och sålde sina virkade alster.

Wayuuväskor

Den enda anledningen till varför folk åker hit flera dagar är för att kitesurfa, i övrigt finns det ingenting att göra. Vi hade gjort upp med kvinnan på resebyrån att vi skulle stanna 2 nätter där och 2 nätter i Punta Gallinas. Det är bara det att på kvittot hade hon skrivit dagar istället för nätter vilket innebär något helt annat. Efter många telefonsamtal slutade det med 1 natt i Cabo de la Vela och 2 nätter i Punta Gallinas eftersom hon hävdade att det var det vi köpt. Vi hade betalat för 4 nätter så det blev en dyrare affär än vi hade tänkt oss.

Cabo de la Vela
Cabo de la Vela

Fiskare lagar sitt nät

Gatan i Cabo de la Vela
Gatan i Cabo de la Vela

Utsikt

Det otroliga landskapet som vi möttes av överallt kan dock inte lämna någon arg även om vi var otroligt irriterade. Tänk att sand kan vara så vackert! Sanddyner som sträcker sig ner mot stranden och möts av blå himmel och grönt hav. Jag blev betagen många gånger om, det är sällan jag känner så starkt inför en plats, eller som här, flera platser.

Punta Gallinas är Sydamerikas nordligaste punkt och består av en enkel fyr och en massa stenar travade ovanpå varandra.

Punta Gallinas
Punta Gallinas
Toroas sanddyner
Toroas sanddyner

Punta Gallinas

Papegojan Lorenzo
Lorenzo, koffeinberoende. Klunkar Cola och kaffe så fort han får chansen
Kaktusstaket
Kaktusstaket – väldigt poppis
Fotbollsplan
Fotbollsplan

Eftersom det ligger nära Venezuelas gräns så är Polaröl därifrån den enda öl som går att få tag på.

Polaröl

Fiskrätt
Maten var fantastisk!
Köket
Köket

 

Ciudad Perdida – The lost city

Ciudad Perdida byggdes för över 1000 år sedan och övergavs när spanjorerna kom. Det var först på 70-talet som ett gäng gravplundrare återupptäckte platsen.

Det enda sättet att ta sig till Ciudad Perdida är till fots med guide. Många väljer att inte göra vandringen då de tycker att det är för dyrt. Med svenska mått mätt är det dock inte så farligt, runt 2500kr för 4 eller 5 dagar (samma pris). Det inkluderar både transport, boende och all mat. Om några år kommer priserna förmodligen ha stigit till de dubbla. Det märks att Colombia bara blir mer och mer populärt och det är kul att ha varit här innan de stora turistströmmarna.

Ciudad Perdida
Ciudad Perdida

Tonya hade också bestämt sig för att göra ciudad perdida trekken så vi bestämde oss för att göra den tillsammans. När vi sakta åker upp i bergen så börjar det duggregna. Alla bilar var 4-hjulsdrivna vilket var tur med tanke på att det var väldigt lerigt och några hade ändå problem med att komma upp.

Dag 1 på väg mot första campen var inte rolig. Röd, stickig lera som satte sig på och under skorna och som gjorde att vi halkade runt på hal is. Vår guide, Pedro, fick hålla oss i händerna och hjälpa oss att ta oss fram, speciellt nerför, utan att ramla alltför många gånger. Tyvärr kunde jag inte ha kameran framme och filma eländet eftersom det regnade. You had to be there.

Lerig Tonya
Lerigt

Lerig Tonya 2

När vi väl kom fram var det en kall dusch och byta om till torra kläder som gällde. Maten var kanon genom hela turen. Jenny, som var ansvarig för den nästan sprang fram i leran för att hinna fram före oss och förbereda både lunch och middag.

Dag 2 regnade det igen, det hade dessutom vräkt ner hela natten. Vi gav oss ut tidigt ”eftersom det ofta börjar regna på eftermiddagen”. Det regnade hela morgonen vilket tydligen aldrig sker annars. Ett ”fenomen” som de uttryckte det. Efter lunchen korsade vi floden två gånger och efter att ha gått ytterligare en stund möts vi av en lokalbo med ett par mulåsnor. Han går tillsammans med Jenny och ett par ur gruppen som gått i förväg. De säger att det är omöjligt att korsa floden längre fram och att vi måste vända om. Ett beslut tas att vi får vända tillbaka till campen där vi åt lunch och spendera natten där.

Ciudad Perdida
Ciudad Perdida
Rivercrossing
Efter att floden sjunkit igen

När vi återvänder till stället där vi korsat floden inte ens en timme tidigare så har den växt till mer än dubbel storlek. Vattnet forsar fram och jag ser ett par av killarna gå över med vatten upp till midjan samtidigt som strömmen är stark. Jag väntar på guiderna som kommer någon minut efter. De hjälper mig och alla andra att komma över oskadda. Efter ytterligare en liten stund behöver vi korsa floden igen. Den här gången går Jenny över först med ett rep som vi får hålla i för att ta oss över. En kamera var det enda som förolyckades. En del blev riktigt rädda och risken finns ju att någon tappar fotfästet och åker iväg. Som tur var gick allt bra och vi kom oskadda tillbaka.

Under förutsättning att det inte regnade alltför mycket nästa dag skulle vi kunna ta oss hela vägen till Ciudad Perdida. Det var då redan sagt att de som skulle gå turen på 4 dagar var tvungna att stanna 5 dagar pga att vi blev tvungna att vända tillbaka. Efter allt lerigt elände så var det äntligen uppehåll och stjärnklart när vi gick upp innan tuppen. Vandringen började kl 6 och även om solen var rätt frånvarande hade vi en fantastisk dag och kameran fick äntligen komma fram. Eftersom vår grupp var i otakt med schemat ledde det till att vi var nästan helt ensamma i Ciudad Perdida (inte för att det brukar vara så många men ändå). Alla var nöjda och glada.

Vy

Naturfolk i djungeln
Naturfolk i djungeln

Utsikt från Ciudad Perdida

Tonya och jag

Imponerande nog så var det ingen i gruppen på 15 personer som någonsin pratade om att ge upp. Alla var på relativt gott humör även om en del (ja, bl a jag) hatade situationen. Det regnade lite varje dag men inte så illa som det var i början. Efter ett par dagar lärde vi oss dessutom hur vi skulle ta oss fram i den halkiga och kletiga leran på bästa sätt. Efter det att vi hade nått målet så kändes allt lite lättare.

Tronen i Ciudad Perdida

Utsikt Ciudad Perdida