Fika med en droghandlare

Det är verkligen ingen klyscha att man träffar många intressanta människor när man är ute och reser. Vissa kommer man ihåg bättre än andra. Som mannen i Antigua som slutade sitt jobb i Guatemala City när det kom 4 beväpnade män och rånade alla på bussen på väg hem från jobbet. Resvägen var helt enkelt för farlig. Istället hade han gått arbetslös i flera månader och hade problem att ge familjen mat på bordet.

Eller familjen jag bodde hos som förlorade både sitt nybyggda hus och sin dotter i ett vulkanutbrott. De bestämde sig för att starta ett nytt liv i ett nytt hus och jobbar väldigt hårt eftersom de förlorade mycket pengar.

Idag mötte jag en ny personlighet. När jag satt på bageriet och fikade kom det en man som började prata och satte sig vid mitt bord. Det visade sig att hans yrke är droghandlare. Han reser över hela världen och säljer droger. Om några dagar ska han åka till Kina och han har besökt flertalet länder i Europa. Han har suttit i fängelse i Amsterdam och ”har problem” med Interpol. Egentligen kändes han ganska sorglig, ensam och halvfull på en söndagseftermiddag. Helst vill han köpa en gård på landet eftersom det är mycket våld och mord här i Cali. Det är många som får sätta livet till för att någon vill ha något som är deras.

Kokain är fortfarande väldigt vanligt här i Colombia. Det är enkelt att få tag i och fruktansvärt billigt. Många använder det som partydrog för att hålla sig vakna och orka dansa nätterna igenom. Det här är inte första gången jag möter någon som handlar med kokain.

Kokablad
Kokablad

Det vore fel att säga att Colombia är helt säkert men så länge man är försiktig är det ingen större fara. Jag har aldrig känt mig otrygg men så går jag inte omkring i städerna på nätterna heller. Cali som jag befinner mig i nu ska vara en av de farligaste städerna i landet men att promenera omkring dagtid är inga problem. Det bästa är att lämna allt du inte kan tänka dig att bli av med på vandrarhemmet. Rånad kan man bli var som helst om man har otur.

Brujita till San Cipriano

San Cipriano är så annorlunda från alla andra ställen i Colombia. Befolkningen härstammar mestadels från afrikanska slavar och de är inte lika öppna som de flesta andra jag mött. Jag har träffat några trevliga men ofta känner jag mig nästan som en inkräktare. Det är rätt märkligt att de har bosatt sig här över huvud taget. Det går inga vägar hit och det regnar massor. Kanske var det just för att få vara för sig själva som de första flyttade hit. Enda sättet att komma till byn är att ta en brujita (liten häxa) som går på tågrälsen. Helt enkelt en ombyggd motorcykel.

Brujita
Brujita
Får man möte lyfter man häxan av spåret
Får man möte lyfter man häxan av spåret

Det är väldigt välordnat vad gäller turismen. Skyltar överallt (extremt sällsynt annars!!!) och fina stigar som går till vattenfall och andra fina platser. Efter att det hade slutat regna gick jag till en liten flod med flera små vattenfall man kan bada i. Så vackert mitt i skogen. Ju längre man gick desto färre människor var där. Till slut fick jag ett för mig själv där ett stim småfiskar anföll mig så fort jag klev i. De flesta nafsade bara men en del bet till, obehagligt men ganska roligt på samma gång.

Småfiskar

Vattenfall San Cipriano

Jag åt lunch hos en kvinna som jag träffade kvällen innan när jag letade frukt. Hon hade en lunchrestaurang nära floden med riktigt bra mat. Medan jag väntade på maten kom ett par av hennes döttrar och pratade med mig. En av dem var 14 år och har 3 pojkvänner (alla bor inte i byn så de vet inte om varandra). Det verkade hon lite stolt över, hahaha! Det är så man får lust att säga åt henne att ha roligt men bli inte på smällen. Hon har nog sin framtid utstakad ändå. Att arbeta för turisterna här i San Cipriano och ta över sin mammas restaurang.

Floden i San Cipriano
Floden i San Cipriano

När jag träffar en del människor i avlägsna byar tänker jag på att det här är deras liv. De kommer förmodligen aldrig att se något annat. Kanske inte ens andra delar av sitt eget land. De är helt enkelt för fattiga. Jag blir ständigt påmind om hur otroligt lyckligt lottad jag är. Numera blir jag superglad om ett vandrarhem har varmvatten eller snabbt wifi. Känns som jag har skrivit det förut men det kan inte betonas tillräckligt mycket. Det är tragiskt att vi inte är medvetna om hur bra vi har det hemma i trygga Sverige.

10 dagar i kaffezonen

Eftersom vädret äntligen vände och regnet började dra sig bort, bestämde jag mig för att stanna i Salento och Filandia några dagar. Det är ett otroligt vackert område med gröna kullar och en massa kaffeodlingar. Hit åker man bland annat för att titta på gigantiska vaxpalmer.

Valle De Cocora
Valle De Cocora

Kullar i Filandia

Solnedgång Finca El Mirador
Solnedgång Finca El Mirador

Medan Salento är enormt turistigt och mest består av affärer med hantverk och boende för turister så är Filandia mer genuint. Båda består av färgglada hus med vackra dörrar och livliga torg där man kan sitta och ta en kaffe eller en öl. Om ett par år kommer Filandia troligtvis likna Salento mer än det gör idag. Utvecklingen här i Colombia vad gäller turismen upphör aldrig att överraska. Man öppnar otroligt många verksamheter hela tiden och turisterna bara strömmar in. Jag är så glad att jag är här nu, innan det har blivit ett nytt Thailand.

Kyrkan i Filandia
Kyrkan i Filandia

Dörr Filandia

Dörr Filandia

Gata Filandia

I Salento mötte jag upp med Anna igen, som jag lärde känna i San Agustín. Vi gick ut och spelade nationalspelet Tejo, drack rom och dansade salsa. När man är ute och reser är det ingen som bryr sig om ålder. Jag har väldigt svårt att tänka mig att jag skulle umgås och ha så roligt med en 23-åring hemma… Det är väldigt befriande att inte behöva tänka på ytliga saker som t ex ålder och klädsel. Ingen bryr sig helt enkelt. En del backpackers har tagit det hela steget längre och tar inte hand om sin hygien men så lågt tänker jag inte sjunka. Det är en riktig mardröm när man får sitta bredvid någon som luktar som om hen inte duschat på en vecka eller två och haft samma svettiga kläder en månad.

Spelplanen i tejo
Spelplanen i tejo

Det har varit mycket promenerande de senaste dagarna. Det springer en hel del hundar omkring lösa och man kan räkna med att få sällskap av minst en. För ett par dagar sedan var det en som följde mig i 3 timmar men sedan fick nog och vände tillbaka.

Hundflicka i Salento

Jag och en tysk kvinna hade bestämt oss för att gå till en stad som heter Quimbaya. Enligt receptionen skulle det ta 3 timmar, enligt kartan är det 16 km och jag misstänkte att det skulle ta längre tid. Innan vi knappt hunnit lämna Filandia får vi sällskap av en söt, kortbent hund. Vi går förbi kaffeodlingar, bananplantager och majsfält. Hunden går hela tiden i förväg och verkar ha jätteroligt.

Paus bland kaffeplantor
Paus bland kaffeplantor

Efter ett tag börjar solen titta fram allt oftare och det börjar bli riktigt varmt. Hunden flämtar och verkar trött, efter 2 timmar stannar vi till vid ett hus och ber om vatten till hunden. Vi blir bjudna på juice och det visade sig att mannen i familjen har två kusiner i Sverige. Efter lite vila traskar vi vidare. Vi fick även skjuts ett par-tre kilometer av en man med en liten lastbil. Hunden (och oss själva) baxade vi upp på flaket. Efter ytterligare någon timme eller två stannade vi vid en polisstation (som låg mitt ute i ingenstans) för ytterligare vätskepaus. Alla vi mötte som vi berättade för att hunden följt oss ända från Filandia tyckte det var väldigt roligt.

Hund på lastbilsflak
Vi fick lift en bit…

När vi närmade oss staden trodde jag han skulle ge upp. Det var varmt och stackaren var trött men vi tog oss till ett café. Där satt vi ett tag och vilade oss. Det hela hade tagit oss 5 timmar och även tyskan var påtagligt medtagen. Naturligtvis kunde vi inte lämna vovven i Quimbaya utan vi släpade med honom på jeepen tillbaka till Filandia. När vi släppte av honom, ett tag innan vi själva skulle hoppa av, sprang han efter jeepen. Det gick helt enkelt inte att komma undan. När vi kom till vandrarhemmet gav de honom vatten och efter att ha suttit utanför en stund gick han äntligen iväg.

2 dagar senare mötte jag honom igen på torget. Jag klappade honom lite och sen följde han med både till fruktaffären och tillbaka till vandrarhemmet. Jag har då aldrig varit med om maken till trogen hund.