Återhämtning i San Agustín

Jag har varit på resande fot i nästan 7 månader nu. Det känns konstigt att tänka på samtidigt som det är den mest naturliga sak i världen. Att åka till nya platser var och varannan dag och ständigt träffa nya människor har blivit en livsstil. Jag förundras fortfarande över allt vackert och roligt jag upplever och är förvånad över att jag inte tröttnat en enda gång.

Jag har dock känt mig lite trött och bestämde mig för att stanna i San Agustín en vecka för att återhämta mig. Slippa packa ryggsäcken några dagar. Ett väldigt vackert område som är känt för sina många, gamla statyer som  kan hittas lite överallt.

Staty San Agustín

Utsikt San Agustín

Rio Magdalena, sedd från La Shakira
Rio Magdalena, sedd från La Shakira

Förutom att titta på gamla statyer har jag mest tagit det lugnt. Vandrarhemmet var ett av de trevligaste och socialaste jag varit på. Det var lönlöst att sätta sig i samlingsrummet och tro att man skulle få något gjort. Det blev att jag satt och pratade med folk istället, lagade mat tillsammans eller gick och tog en kaffe.

Mur i San Agustín

Frukt- och grönsaksmarknaden var fantastisk. En galet god mango för 3 kr eller 5 grenadillas (någon släkting till passionsfrukt men betydligt större) för samma pris.

Utsikt San Agustín

Här hade det varit lämpligt med foton på det fantastiska vandrarhemmet Bambu, alla underbara människor jag träffade och alla läckra frukter jag köpte. Dessvärre lät jag kameran vila alltför mycket och jag fotade knappt någonting under veckan. Det här är dock utsikten från takterrassen. Dessvärre taget med mobilen och lite sämre kvalitet men tro mig när jag säger att vyn över San Agustín var fantastisk.

Utsikt från Bambu
Utsikt från Bambu

Det är också känt för att vara lite av ett kokainparadis. Man odlar både kokablad och marijuana i området (sägs dock vara i svåråtkomliga områden i djungeln). Det är lagligt att ha färre än 20 kokaplantor. Jag övervägde att tatuera in ett marijuanablad eller en stenstaty när jag var där men bestämde mig för detta istället 😉

Ny tatuering

Desierto de la Tatacoa och lite Bogotá

Efter att ha spenderat några veckor vid karibiska kusten bestämde jag mig för att åka söderut. Första anhalten var Bogotá, Colombias huvudstad. Jag var överraskad över att jag tyckte att staden var helt ok. Den har lika många invånare som HELA Sverige men dess historiska område är riktigt trevligt. De har dessutom ett guldmuseum som är ett måste att besöka. Här finns en massa guldföremål som de använde innan spanjorerna kom och förstörde.

Masker Museo del oro
Masker Museo del oro

Guldjaguar

Regn i Bogotá
Regn i Bogotá

Grafitti Bogotá

Vad som däremot inte var trevligt var kylan. Den ligger på ung 2600 möh och efter att ha kommit från kusten kändes det svinkallt. 14 grader och regn. Hemma har vi ju åtminstone värme inomhus men jag frös verkligen hela tiden. 1,5 dag stod jag ut, sedan bestämde jag mig för att åka till ännu en öken, Tatacoa.

Tatacoaöknen
Tatacoaöknen

Tatacoaöknen är egentligen ingen öken, den får för mycket regn för att vara det. Vädret är ju upp och ner i hela världen och här är inget undantag. Det spöregnade dagen jag åkte dit! De hade haft regn i en lång period vilket inte alls är normalt för området. Så fort solen kikade fram lite så torkade det dock snabbt upp. Det är ett fantastiskt och väldigt annorlunda landskap.

Häst i Tatacoa

Tatacoaöknen

Getter i Tatacoa

På kvällen var vi ett gäng från vandrarhemmet som gick till observatoriet för att lära oss en del om stjärnhimlen. Tyvärr var det en del moln men vi fick kika ett par gånger i ett stort teleskop 🙂 När vi gick tillbaka var det kolsvart och det var härligt att gå och beundra stjärnorna.

La Guajira – Colombias öken

Jag hade varit lite tveksam till om jag skulle åka norrut, mest för att det är så dyrt. Det enklaste är att boka via en tour agency och det skulle kosta i klass med Ciudad Perdida. Vi gick runt till olika ställen och hörde oss för. Till slut bestämde vi oss för att åka iväg 4 nätter. Trodde vi. 800000 pesos för 5 dagar och 4 nätter.

Sovplats
Sovplats

Första övernattningsstället var Cabo de la Vela. Ibland när jag kommer till ett ställe så då känner jag helt enkelt att här vill jag stanna. Cabo de la Vela var ett sånt ställe för mig. Det turkosa havet, den vita sanden, byn som bestod av en lång gata och Wayuukvinnorna som satt och sålde sina virkade alster.

Wayuuväskor

Den enda anledningen till varför folk åker hit flera dagar är för att kitesurfa, i övrigt finns det ingenting att göra. Vi hade gjort upp med kvinnan på resebyrån att vi skulle stanna 2 nätter där och 2 nätter i Punta Gallinas. Det är bara det att på kvittot hade hon skrivit dagar istället för nätter vilket innebär något helt annat. Efter många telefonsamtal slutade det med 1 natt i Cabo de la Vela och 2 nätter i Punta Gallinas eftersom hon hävdade att det var det vi köpt. Vi hade betalat för 4 nätter så det blev en dyrare affär än vi hade tänkt oss.

Cabo de la Vela
Cabo de la Vela

Fiskare lagar sitt nät

Gatan i Cabo de la Vela
Gatan i Cabo de la Vela

Utsikt

Det otroliga landskapet som vi möttes av överallt kan dock inte lämna någon arg även om vi var otroligt irriterade. Tänk att sand kan vara så vackert! Sanddyner som sträcker sig ner mot stranden och möts av blå himmel och grönt hav. Jag blev betagen många gånger om, det är sällan jag känner så starkt inför en plats, eller som här, flera platser.

Punta Gallinas är Sydamerikas nordligaste punkt och består av en enkel fyr och en massa stenar travade ovanpå varandra.

Punta Gallinas
Punta Gallinas
Toroas sanddyner
Toroas sanddyner

Punta Gallinas

Papegojan Lorenzo
Lorenzo, koffeinberoende. Klunkar Cola och kaffe så fort han får chansen
Kaktusstaket
Kaktusstaket – väldigt poppis
Fotbollsplan
Fotbollsplan

Eftersom det ligger nära Venezuelas gräns så är Polaröl därifrån den enda öl som går att få tag på.

Polaröl

Fiskrätt
Maten var fantastisk!
Köket
Köket

 

Ciudad Perdida – The lost city

Ciudad Perdida byggdes för över 1000 år sedan och övergavs när spanjorerna kom. Det var först på 70-talet som ett gäng gravplundrare återupptäckte platsen.

Det enda sättet att ta sig till Ciudad Perdida är till fots med guide. Många väljer att inte göra vandringen då de tycker att det är för dyrt. Med svenska mått mätt är det dock inte så farligt, runt 2500kr för 4 eller 5 dagar (samma pris). Det inkluderar både transport, boende och all mat. Om några år kommer priserna förmodligen ha stigit till de dubbla. Det märks att Colombia bara blir mer och mer populärt och det är kul att ha varit här innan de stora turistströmmarna.

Ciudad Perdida
Ciudad Perdida

Tonya hade också bestämt sig för att göra ciudad perdida trekken så vi bestämde oss för att göra den tillsammans. När vi sakta åker upp i bergen så börjar det duggregna. Alla bilar var 4-hjulsdrivna vilket var tur med tanke på att det var väldigt lerigt och några hade ändå problem med att komma upp.

Dag 1 på väg mot första campen var inte rolig. Röd, stickig lera som satte sig på och under skorna och som gjorde att vi halkade runt på hal is. Vår guide, Pedro, fick hålla oss i händerna och hjälpa oss att ta oss fram, speciellt nerför, utan att ramla alltför många gånger. Tyvärr kunde jag inte ha kameran framme och filma eländet eftersom det regnade. You had to be there.

Lerig Tonya
Lerigt

Lerig Tonya 2

När vi väl kom fram var det en kall dusch och byta om till torra kläder som gällde. Maten var kanon genom hela turen. Jenny, som var ansvarig för den nästan sprang fram i leran för att hinna fram före oss och förbereda både lunch och middag.

Dag 2 regnade det igen, det hade dessutom vräkt ner hela natten. Vi gav oss ut tidigt ”eftersom det ofta börjar regna på eftermiddagen”. Det regnade hela morgonen vilket tydligen aldrig sker annars. Ett ”fenomen” som de uttryckte det. Efter lunchen korsade vi floden två gånger och efter att ha gått ytterligare en stund möts vi av en lokalbo med ett par mulåsnor. Han går tillsammans med Jenny och ett par ur gruppen som gått i förväg. De säger att det är omöjligt att korsa floden längre fram och att vi måste vända om. Ett beslut tas att vi får vända tillbaka till campen där vi åt lunch och spendera natten där.

Ciudad Perdida
Ciudad Perdida
Rivercrossing
Efter att floden sjunkit igen

När vi återvänder till stället där vi korsat floden inte ens en timme tidigare så har den växt till mer än dubbel storlek. Vattnet forsar fram och jag ser ett par av killarna gå över med vatten upp till midjan samtidigt som strömmen är stark. Jag väntar på guiderna som kommer någon minut efter. De hjälper mig och alla andra att komma över oskadda. Efter ytterligare en liten stund behöver vi korsa floden igen. Den här gången går Jenny över först med ett rep som vi får hålla i för att ta oss över. En kamera var det enda som förolyckades. En del blev riktigt rädda och risken finns ju att någon tappar fotfästet och åker iväg. Som tur var gick allt bra och vi kom oskadda tillbaka.

Under förutsättning att det inte regnade alltför mycket nästa dag skulle vi kunna ta oss hela vägen till Ciudad Perdida. Det var då redan sagt att de som skulle gå turen på 4 dagar var tvungna att stanna 5 dagar pga att vi blev tvungna att vända tillbaka. Efter allt lerigt elände så var det äntligen uppehåll och stjärnklart när vi gick upp innan tuppen. Vandringen började kl 6 och även om solen var rätt frånvarande hade vi en fantastisk dag och kameran fick äntligen komma fram. Eftersom vår grupp var i otakt med schemat ledde det till att vi var nästan helt ensamma i Ciudad Perdida (inte för att det brukar vara så många men ändå). Alla var nöjda och glada.

Vy

Naturfolk i djungeln
Naturfolk i djungeln

Utsikt från Ciudad Perdida

Tonya och jag

Imponerande nog så var det ingen i gruppen på 15 personer som någonsin pratade om att ge upp. Alla var på relativt gott humör även om en del (ja, bl a jag) hatade situationen. Det regnade lite varje dag men inte så illa som det var i början. Efter ett par dagar lärde vi oss dessutom hur vi skulle ta oss fram i den halkiga och kletiga leran på bästa sätt. Efter det att vi hade nått målet så kändes allt lite lättare.

Tronen i Ciudad Perdida

Utsikt Ciudad Perdida

 

Karneval i Barranquilla

Karneval Barranquilla

För ett par veckor sedan fick jag en fråga om jag ville dela rum under karnevalen i Barranquilla. Frågan kom från en tjej som jag lärde känna i Honduras och delade rum med där. Jag hade hört att karnevalen är den näst största i världen och när jag själv hade letat boende kändes det alltför dyrt då det mesta var uppbokat.

Till slut blev vi 6 personer som delade en lägenhet under 4 dagar. Som tur var kom alla överens och det var ett riktigt skönt gäng från alla delar av världen: Belgien, USA, Tyskland, Australien, England och Sverige.

Barranquilla crew

Det var en parad varje dag och de höll på i ungefär 4 timmar vardera. 4 timmar när man dansade förbi medan vi andra satt eller stod och tittade, drack, dränkte varandra i skum och kastade maizena. Att kleta ner gringos är naturligtvis extra roligt.

Ayden och Esteven

Tonya, jag och Ayden
Tonya, jag och Ayden

Överallt på gatorna spelades musik och folk dansade. Det kommer knappast i närheten av karnevalen i Rio men vi hade fruktansvärt roligt. Tack vare att colombianerna är så trevliga och sociala så bjöds det på många tillfällen att öva på spanskan.

Parad

Mimmi mus

La Troja

Pojke i parad